somethingfast

Gråa dagar flyter förbi och omsluter mig. Slår sina djupa klor in i mitt skinn likt ett järngrepp och lindar in mig i dess kyla. Känslan och vetskapen om att vara behövd och älskad är så avlägsen att det känns som att besöka en kyrkogård djupt bland mina innersta tankar. En förnimmelse av smärta får mig att titta ner på mina händer, av någon anledning är de sönder rispade, blodiga och fyllda av smuts. Jag ser mig om inser att någon färgäves i ett sista desperat försökt gräva upp en av gravarna.   

Hur jag än försöker förstå vad som hänt är mina minnen så avlägsna att de inte går att årerkalla, bara känslan av ångest, sorg och förlust.   

Förvirringen lamslår mig, jag springer, hoppar mellan tankar och minnen men kylan är konstant. Vad kan värma ett fruset hjärta? Vart tog du vägen och vem är jag nu? Ingenstans står svaret att finna hur mycket jag än försöker.   

Rusar vidare i ren desperation! Där! En gestalt i det gråa diset! Närmar mig försiktigt, känner genast igen dig!     Du har stannat till brevid en porlande bäck, du tittar upp och din blick möter min. Det finns något bekant i de där ögonen men något är förändrat. Vi säger ingenting. Sakta går jag fram till dig, böjer mig ned vid bäcken för att tvätta av den värsta skiten. Men hur jag än skrubbar så verkar den sitta så otroligt djupt.   

Det är då jag inser, smutsen som trängt in i kommer aldrig gå att tvätta ur och du försvinner vidare någonstans i natten.