somethingfast

Klockan tickar någonstans i bakgrunden. Det är dags att gå upp, jag drömmer…svävar sakta runt i min bubbla fast jag är vaken. En bubbla där man kan gömma sig för sådant som gör ont och är svårt i ett liv fyllt av bekymmer.  Hur är det egentligen jag mår? Blöder jag fortfarande från mina sår? Jag ställer frågor utan svar som ekar tillbaks i det tomrum jag skapat av uppbokade dagar som för mig saknar relevans. Vad är egentligen viktigt när man har allt men inte det enda man vill ha? 

Testar något nytt men resultatet blir åter att jag flytt. I bubblan känns det tryggt, inget som kan forcera det som inte  öppnas kan, hur mycket jag än vill.  Ge mig något som berör, något som stör, min grådaskiga upptagna värld utan känsla och kärlek. Klockan tickar på men det är inte tiden som går, det är livet…

Jag har väntat och haft begär
I mitt hjärta det skär

Vinkar nu mot himlen den blå
Lugnt och så sakta hej då

Har blivit äldre och betydligt klokare

Jag har hittat mig själv i ett hål
Där det tidigare stod ett bål

En eld så varm och het
Att all blev smällt till en smet

Men ur ruiner klättrar jag nu stark
Bryter ny mark

Härdad av allt som var
Har jag nu släppt allt jag bar

Det som var,
har du alltid kvar

långt djupt i ditt minne,  
låt det inte fördärva ditt sinne

När du sluter dina ögon redo för sömn,
lever du vidare på en dröm

Du flyr över skogar och berg,
springer djupt med kylan i din märg

Du har dina visioner och mål
men tycks aldrig kunna släppa och glömma dina sår

Jag har nu butiken stängt,
efter att allt stått still och hängt

Många visade intresse men letade för stunden,
den där speciella kunden

Men personen vågade inte tavlan köpa,
bara låta tiden löpa

Det är en väldigt vacker målning,
som har färgrik ram med perfekt strålning

Men nu är det för sent,
allt det där på ramen som var lent

Är nu sprucket och behöver lagas,
Kanske kommer det av kommande kunder klagas?

Men vad gör det? Tavlan kommer säkert av många spekulanter väljas
men aldrig mer av mig säljas

När solen står på sin högsta punkt på dagen

låt mig då få ge dig min djupaste kärlek där det pirrar i magen

Låt mig få ta din hand och tillsammans gå mot solen som börjar skymma

du måste förstå att det enda vi kan göra är att rymma

Precis som allting har sin början har också allting ett slut

det är därför det kan vara så svårt att ta sig ut

När vi träffades såg du hela mig från min bästa sida

men när du lämnade mig hade jag fått dig att lida

Vår illusion och vision var nu bara ett blekt minne

som tryckte och gnagde på vårt sinne

Precis som allting har sin början har också allting ett slut

det är därför det kan vara så svårt att ta sig ut

Låt mig få lägga mig bredvid dig en stund

och bara få vara trygg och ta en sista blund

Få känna ditt hjärta slå och lyssna på dina andetag så djupa

det är det enda som skulle skänka mig ro och möjlighet att njuta

Jag känner hur din själ flyger ut genom rummet och ut i natten

Jag kan inte ens gissa vart du flyger för att söka skatten

Allting kommer alltid till ett slut, jag vet att du hittat ut.

En känsla av välbefinnande och värme sprider sig i mig varje gång jag hör din röst. Även om du är långt borta på alla tänkbara sätt berör du mig. Det är såsom en stor del av mig själv som har legat i glömska och skugga plötsligt lyser upp och kommer till liv. Vi har båda gått vidare men du min vän som känner mitt djupaste mörker är förevigt saknad.

Jag är en småstads pojk som tog tåget mot norr
vart var jag egentligen påväg?
Jag sökte något nytt, hade precís flytt
resan den gick väldigt långt, jag fick sitta trångt

Tillslut var det dags att stiga av,
där möttes jag av känslor likt ett hav
Fylld av ny energi, dansade jag runt i harmoni,
äntligen fri

Men jag missbedömde situationen där i min båt,
för det slutade med att jag blev riktigt våt
Det blåste nämligen upp till en stor storm,
jag fick verkligen kämpa och min kamp den var enorm
Jag fick tag på en liten tunn lina,
så jag tog mig iland precis innan mitt hopp började sina
Stärkt av att aldrig sluta tro
var det som att bygga upp en bro

Jag jag såg ljuset från staden,
fortsatte vandra trots smärtan i vaden
I nattens mörker där lampor som lyser,
medan jag går runt och fryser

Skuggor som sveper förbi i nattens hetta
Söker något de aldrig kan få
jag funderar över hur var det då

Jag stannar till och ser dig i ett röktfyllt rum
nästan så att jag blir stum
Jobbar hårt för det jag vill,
här står det aldrig still
en sista gång kastar tärningarna och satsar,
sen får jag se om jag platsar

Vi är främlingar för varandra men i dina ögon finns en glöd
ett sådant djupt som får mig att vilja veta
kan jag sluta leta?

Så kom lugnet som ett stilla mörker sakta sänker sig över staden en kall höst. För första gången på mycket länge var det något som fick mig att stanna upp. Inse vart jag var på väg och att min väg inte alls var den samma som den jag börjat på. Min väg och verklighet hade förändrats från något självklart till något mycket mer difust och otillgängligt.

Dagar, veckor kanske månader hade susat förbi mig likt en virvelvind, när man är mitt i den kan det vara svårt att se vägen ut. Alltid på helspänd, rastlös, sömnlös, alltid på tå...tillräckligt aktiv för att göra varje elit idrottare mörkrädd. Ingen rast, ingen ro bara hjulen som fortsatte snurra men så kom ljuset i mörkret. Vägledde mig och förmedlade en trygghet.

Började försiktigt med några trevande fotsteg, var som att lära sig gå på nytt. Där jag stapplade långsamt fram och började så sakta känna värmen från ljuskällan i den bistra natten, jag färdas allt snabbare. Ljuststrålen bländar mig, jag stannar upp...känner hur lugnet infinner sig, värmen, jag sjunker ner och njuter. Äntligen!

Strandadad på en öde ö 
förnimmar en känslan av att dö
Öppnar upp mina ögon och ser 
hur alla mina vänner ber

Svävar vidare över skogar och berg
Det enda jag söker är du,  undrar därför vart är jag nu? 

Flyter runt i en bubbla av skräck,  lämnad helt på egen hand
utan någon trygghet eller land

Inget som jag kan kalla mitt
du tog allt vilket nu är, ditt

Jag är vilsen, glödhet och ensam där jag forsätter min färd
Jag söker en ny värd
Någon som  kan värma mig och skänka mig tröst,
kanske skulle jag kunna få lägga mig ned och vila mot hennes bröst.

Men vad är det egentligen jag vill?
Det känns som allting står still
Tiden har stannat upp och jag tänker på det som hänt
plötsligt inser jag något vänt


Efter att ha färdats i evighetens timme blir jag otroligt matt
och inser att det börjar dunkla och det trots allt blivit natt
Jag sätter mig för att vila under en lind
en stilla bris smeker varsamt min kind

Jag sitter där ensam i mörkret och grubblar
inget kan vara perfekt eller givet
det är bara så det är här i livet

Det går snabbt, du rusar genom skogen, stannar upp för en kort sekund för att titta dig omkring. Inte ett ljud, du tar fart igen, träden susar förbi, du kastar dig genom ett buskage, hela tiden systematisk sökande. Din blick går från det ena trädet till det andra, fokuserad och målmedveten, pulsen ökar allt mer "do donk" "do donk"

Du är nära nu! Du känner hur doften ebbar ut och viker av åt ett annat håll, snabbt svänger du om...trycker ifrån ordentligt med benen för att få upp ny fart. På rätt spår igen! Doften är markant nu, så plötsligt där i en grop sitter jag! Du kastar dig ner, känslor av lycka och kärlek sipprar fram medan vi busar runt och leker. Vi springer tillsammans mellan träden. Vi lever i nuet medan omvärlden sveper in oss i ett dimmhölje samtidigt som vi rusar rumt.

Men så plötsligt, något är väldigt fel! Jag stannar upp. Du fortsätter in i dimman, jag försöker skrika men inga ord lämnar mina läppar. Du vänder dig snabbt om och kastar en sista blick åt mitt håll. Förtvivlad förstår jag att du min trogna vän måste fortsätta på egen hand. Men i mina drömmar finns du och varje natt kommer du "Vargtass" och springer med mig...

Strimmor av hopp lyser på mig i natten, värmer mig, skänker mig ett lugn och en tro på en bättre framtid. Jag kan se stigen i mörkret, vet att jag är på rätt väg men det kommer bli svårt. Mina stigar har aldrig varit lätta att trampa men jag har en vilja av stål, en röst och inre styrka som hela tiden tar mig till platser jag aldrig trodde var möjligt. Inte ens när jag ligger sönder slagen i tusentals små bitar och ett hjärta i skärvor. När kroppen skriker och bara vill lägga sig ned, ge upp! det är då jag pressar mig själv hårdare, fortsätter kämpa! Framtiden bländar mig för en kortsekund i natten, jag är på väg någonstans igen!

Där kommer du längs den slingrande vägen bärandes på en stor korg
jag tror den är fylld av rädsla och sorg

Jag tittar på dig en stund och ser, något så mycket mer
du är vacker, har en styrka och en vilja av stål
du har så otroligt många mål

Jag kan se det i din blick, det var någon som gick
någon som stod dig nära,
jag tror ni var kära

Frusen och hungrig stannar du upp och ser
det är som dina ögon ber
Om lite närhet och att få vila
men du tvingar dig själv till att fortsätta ila

Fortsätta längs vägen att vandra
men det finns inga du kan klandra,
det är bara livets gång, tyvärr är det inte alltid en vacker sång

Det enda som kan hjälpa är om du tar dig samman och sätter riktig fart
Först då kommer du kanske se klart