Att måla in sig i hörn

Måste sluta måla in mig själv i hörn. Slutar alltid lika illa, där står man, inträngd och ångesten bara dunkar. Hur fan blev det så här? Jag har juh inte ens gjort något fel. Istället för att riva väggen och ta mig ut halvt mörbultad och sönder riven måste jag helt enkelt våga mig ut och ta klivet över golvet.

Det är inte så svårt, handlar bara om att sätta upp ett mål och vara rak och ärlig. Inbillar mig själv att jag är just rak och ärlig men rädslan att såra någon annan ligger alltid och trycker på, och gnager och maler på mitt samvete. Det skulle vara mycket lättare att vara en skit stövel, bara sluta bry sig....men skulle det fortfarande vara jag i så fall? Eller går ännu en bit av mig själv förlorad, en bit som kanske är en av de största och mest värdefulla jag har kvar?

Problemet kvarstår, men jag ska sköta det snyggt utan att behöva riva den där väggen...måste finnas andra vägar.....det gäller bara att ta mod och finna dem!


Cause its so hard to meet the eyes that i see, when i try to open up my heart!

Theres something inside me and i know its good!


Vem är du som springer som jag?

Där kommer du längs den slingrande vägen bärandes på en stor korg
jag tror den är fylld av rädsla och sorg

Jag tittar på dig en stund och ser, något så mycket mer
du är vacker, har en styrka och en vilja av stål
du har så otroligt många mål

Jag kan se det i din blick, det var någon som gick
någon som stod dig nära,
jag tror ni var kära

Frusen och hungrig stannar du upp och ser
det är som dina ögon ber
Om lite närhet och att få vila
men du tvingar dig själv till att fortsätta ila

Fortsätta längs vägen att vandra
men det finns inga du kan klandra,
det är bara livets gång, tyvärr är det inte alltid en vacker sång

Det enda som kan hjälpa är om du tar dig samman och sätter riktig fart
Först då kommer du kanske se klart


All - work - and - no - play - makes - Me - dull!!!

Alla dessa måsten och krav gör mig galen. När man tyckte att nu måste det verkligen vara nog så kommer det ännu en kärra lastad. Får en känslan av att bara sätta mig på ett plan ned till värmen och skita i allt. Men nej, det är inte jag. Möjligen sätta mig på ett plan ned till värmen men...måste reda ut den här röran. Röran är egentligen inte så stor...har nog att göra med att mitt fokus är på något helt annat. Nämligen tomheten som speglar sig inom mig.

Ett stort hål som aldrig går att fylla hur jag än försöker. Måste hela tiden hålla igång, aldrig stanna upp och känna efter, allraminst tänka. En stor del av mig själv är förevigt borta...när allt kommer omkring, vad finns egentligen kvar? Är det bara ett tomt skal, som rör sig, pratar med ett intullekt att ta rationella beslut men oförmögen att koppla samman känslor?

Jag ångrar inget men säg mig min vän, hur gick jag så vilse?

Vart gick vi vilse?

Så många vägar att vandra, så många man kan klandra
Så många val och möjligheter i jakten på lycka och glädje
att man glömmer bort att leva nu
och den som är viktigast nämligen du


Vart gick vi vilse och när tog vägen slut?
allt jag vet är att nu vill jag bara ut!


I mörker och snår försöker jag gå tillbaks i gamla spår
men dom är suddiga och bleka,
bara ett minne hur jag brukade dig smeka


Vi var lyckliga och kära,
stod varandra nära
En tår rinner så sakta längs min kind
jag vet att jag har varit blind


Hur länge har jag varit ensam ute i kylan?
längs en stig vilse i snöyran


Ensamheten tränger så sakta inpå
förr var vi alltid två


Hjärtat

Jag vaknar med ett ryck. Känslan sitter fortfarande kvar, jag var lycklig och förlåtande. Skulle precis krypa ned i sängen brevid dig. Allt var som förut, närheten, den mjuka tonen i din röst, känslan av samhörighet, någon som förstår. Smeker sakta ditt lår och vi pratar om vad som hännt, precis då säger du:

-Innan vi kan gå vidare måste jag berätta en sak. Jag känner ett stygn av förtvivlan, hjärtat slår allt snabbare för jag vet att det jag kommer få höra kommer bli allt annat än roligt. Jag fryser till is och du fortsätter -Det var något som hände precis efter att vi gjort slut....

-Det var några här....Bilder flashar förbi i ultra speed i min skalle, några här? Vad hände? Vart vill hon komma? allt skulle juh bli bra! Känndes som mitt hjärta varit med om ett underverk där det läkt ihop av sig själv för att sedan befinna sig balanserades vid randen till ett stup. Katastrof! Stupet är djupt och bottenlöst, det är högst otroligt att någonting över huvud taget skulle överleva ett sådant fall.

Bara ett alternativ, stygnen längs ärren till det nyläkta hjärtat slits upp och blottar de gamla såren. Med snabb fart så kommer fallet. På avstånd kan man se hur en stor del va det vackra hjärtat faller ner mot mörkret, ovissheten, ångesten, skulden, ömheten, samhörigheten är nu ett minne blott. Där uppe på toppen av berget, brevid stupet står Hjärtat som blivit helt men som nu är halvt igen. Hur mycket har jag förlorat av mig själv för att överleva?


Something Fast

">

Välkommen till min nya blogg!!!


RSS 2.0