Så kom lugnet...
Så kom lugnet som ett stilla mörker sakta sänker sig över staden en kall höst. För första gången på mycket länge var det något som fick mig att stanna upp. Inse vart jag var på väg och att min väg inte alls var den samma som den jag börjat på. Min väg och verklighet hade förändrats från något självklart till något mycket mer difust och otillgängligt.
Dagar, veckor kanske månader hade susat förbi mig likt en virvelvind, när man är mitt i den kan det vara svårt att se vägen ut. Alltid på helspänd, rastlös, sömnlös, alltid på tå...tillräckligt aktiv för att göra varje elit idrottare mörkrädd. Ingen rast, ingen ro bara hjulen som fortsatte snurra men så kom ljuset i mörkret. Vägledde mig och förmedlade en trygghet.
Började försiktigt med några trevande fotsteg, var som att lära sig gå på nytt. Där jag stapplade långsamt fram och började så sakta känna värmen från ljuskällan i den bistra natten, jag färdas allt snabbare. Ljuststrålen bländar mig, jag stannar upp...känner hur lugnet infinner sig, värmen, jag sjunker ner och njuter. Äntligen!
