somethingfast

Jag vaknar med ett ryck. Känslan sitter fortfarande kvar, jag var lycklig och förlåtande. Skulle precis krypa ned i sängen brevid dig. Allt var som förut, närheten, den mjuka tonen i din röst, känslan av samhörighet, någon som förstår. Smeker sakta ditt lår och vi pratar om vad som hännt, precis då säger du:

-Innan vi kan gå vidare måste jag berätta en sak. Jag känner ett stygn av förtvivlan, hjärtat slår allt snabbare för jag vet att det jag kommer få höra kommer bli allt annat än roligt. Jag fryser till is och du fortsätter -Det var något som hände precis efter att vi gjort slut....

-Det var några här....Bilder flashar förbi i ultra speed i min skalle, några här? Vad hände? Vart vill hon komma? allt skulle juh bli bra! Känndes som mitt hjärta varit med om ett underverk där det läkt ihop av sig själv för att sedan befinna sig balanserades vid randen till ett stup. Katastrof! Stupet är djupt och bottenlöst, det är högst otroligt att någonting över huvud taget skulle överleva ett sådant fall.

Bara ett alternativ, stygnen längs ärren till det nyläkta hjärtat slits upp och blottar de gamla såren. Med snabb fart så kommer fallet. På avstånd kan man se hur en stor del va det vackra hjärtat faller ner mot mörkret, ovissheten, ångesten, skulden, ömheten, samhörigheten är nu ett minne blott. Där uppe på toppen av berget, brevid stupet står Hjärtat som blivit helt men som nu är halvt igen. Hur mycket har jag förlorat av mig själv för att överleva?